Man förstår inte..
Som medmänniska förstår man inte om deprission om man inte varit i det själv.
Visst alla har ju sina depp dagar och de hade ja också innan men det är verkligen inte samma sak.
Kroppen stänger av helt, jag märker när ja kommer djupare i min deprission att ja stänger ute ALLA , verkligen alla , min familj , mina vänner och så ligger jag helst bara hemma för mig själv.
De få gångerna jag pratar med någon så är jag så lätt irriterad och blir arg för minsta lilla.
Jag får sömnrubbningar från helvetet , sover kanske max 3 h per natt.
Min syn blir sämre och jag slutar äta, städa.
Min syn blir sämre och jag slutar äta, städa.
Orkar knappt ta mig till duschen.
Alla som lever i deprission får så olika symptom men oftast så känner vi som lever i deprission igen oss i varandra lite.
Jag kan faktiskt säga att jag kan se på vissa människor att dom lever med de fast på ytan verkar allt så bra.
Det gör de på mig med utåt sätt för människor som inte känner mig.
Jag har alltid varit bra på att dölja , dölja alla känslor jag har inom mig när jag i själva verket bara vill skrika rakt ut i tomma intet.
Skratta inte, tjata inte utan lyssna när din vän/familjemedlem
eller någon annan säger att de faktiskt inte orkar!
