Karin Magnusson

 

Jag har svält mig själv för att försöka bli av med all överfett.

När självförtroendet var som lägst började jag skära i mina armar. 

Förutom mag problem som dom inte kan sätta fingret på.

 

De är först nu 23 år som jag börjat acceptera vem jag är utseendemässigt och börjat gilla de där extra kilorna på mig.

Jag som så många andra har eller går igenom detta. Smala som mulliga personer.

När någon frågar eller påpekar min vikt eller de extra hullet jag har säger jag bara "Jag är gulligt mullig"

Jag har alltså stort sätt i 23 år brytt mig om vad alla andra tyckt och tänkt.

För vad egentligen ?

För att tydligen få passa in, men de var verkligen inte värt de.

Istället har ja dragit på mig magproblem som står härliga till och gör så ja inte kan äta vissa saker.

Varför ska världen vara så ytlig?
Redan i den så kallade 6 årsgruppen i skolan och till och med tidigare mådde jag dåligt över hur jag såg ut,

Jag var inte som alla andra barn, jag tränade minst lite mycket om inte mer än många i min skola.
Jag red och va i stallet varje dag ( utan att gå ner i vikt )

Jag tränade dans flera gånger i veckan från ja va ca 10 år - 16 år inte ett kilo på vågen syntes.

Men nu i efterhand så ser man på många bilder hur snygg kropp jag hade.

Men bara för de dåliga självförtroendet så har jag aldrig sett de själv, jag har alltid "litat" på att de alla andra säger om mig är de som stämmer.

 

De ja gör nu är att tar vara på min kropp, skiter fullständigt i när människor kommenterar eller liknande för jag är fin som jag är.
Ingen ska trampa på mig eller någon annan för vikt.

Jag har rumpa, jag har lår, jag har mage, jag har höfter.

men jag är stolt över hur jag ser ut idag.

 

"VI ÄR GULLIGT MULLIGA"

(Bilden är tagen för syftet till bloggen)